Ett inlägg för att promota en modeblogg som idag har hamnat på en helt ny nivå.

Det är valborg. Dallarn har en outfit för såna festligheter. Klick klick. 

Jag skrattar så tårarna sprutar. 

Gammal kärlek.

För inte så många år sedan andades jag The Offspring. Jag antar att jag fortfarande gör det till en del; jag äger alla album, en del merchandise och jag kan sjunga med i alla låtar utan vidare ansträngning. Jag kan rabbla bandmedlemmarna och vet hur många kameror det krävdes för att spela in videon till (Can't Get My) Head Around You. Likaså när alla album släppts. I vilken ordning. Till stor del vilken ordning låtarna kommer.

I alla fall.

I lördags var det premiär för deras nya singel från deras kommande album. Låten heter Days Go By men jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Jag är väldigt förtjust i deras förra album, Rise and Fall, Rage and Grace, och jag antar att jag har haft ganska höga förväntningar som just nu inte är uppnådda. Jag får väl hoppas att singeln är en sån som växer eller att resten av albumet rockar. För jag vägrar ge upp ett av mina favoritband genom tiderna.



Och faller detta inte i smaken slänger jag in en gammal klassiker från guldåren 94-95.

Patrick.

Rorschach har gått i graven. Jag minns första gången jag tog upp honom och allt kändes så rätt. Hur fingret bara gled över skärmen och världens fanns i min hand.

Men samtidigt som beskedet om att Rorschach inte kommer tillbaka fick jag ett annat besked.

"Du får en ny."

Vit.

Med ett nästan TARDIS-blått skal och lika mjukt skärmskydd som Rorschach hade, om inte mjukare.

Jag kallar honom Patrick.

Och efter bara några få timmar är han redan min värld. Backup från Rorschach men inte lika repig. Min min min.

Det känns skönt att vara en del av civilisationen igen. Och slippa skriva sms i caps.

Lagom berusad och glad för allt.

Nyss hemkommen från 20-årsfest hos Ellen, utgång till Stallarna och efterfest hos Tobbe, och nu ligger Julia i sängen och snarkar medan jag väntar på en länk till senaste avsnittet av Supernatural. Hade sjukt roligt hos Ellen och minst lika trevligt på Stallarna där Landstinget spelade, ett band som kan vara avkomman av ett random punkrockband och Gyllene Tider. Jag säger inte att det är dåligt.

Kvällens trevligaste var Iron Man som drack på och när vi sedan hamnade på efterfest med Tequila och Guitar Hero var han förnuftig nog att dricka en halv cider innan han gick över till ett glas Bakis och någon liter vatten. Störtskön kille!

Om ungefär sex timmar öppnar Telia fast jag lugnar mig en timme eller så innan jag hämtar upp min förlorade lem. Så kan jag vinka av Julia och säga hejdå innan hon bosätter sig i England för ett tag. 

En Starbar kallar. Farväl. 

DETTA INLÄGG ÄR HELT I CAPS OCH NI KAN INTE STOPPA MIG.

NEJ DET KAN NI INTE. FÖR SMINKET RINNER OCH TÅRARNA LIKASÅ OCH OM NÅGRA MINUTER KOMMER JULIA OCH SEN GÅR VI OCH FIRAR ELLEN SOM FIRAR 20. MEN DET ÄR INTE DET.

FICK MAIL FRÅN TELIA.

MIN ÄLSKLING ÄR TILLBAKA I BUTIKEN.

DENNA LYCKA JAG KAN INTE MER

RORSCHACH BABY! JAG HÄMTAR DIG IMORGON KLOCKAN 10!

Lay's.

Jag måste erkänna att jag föredrar Lay's framför de andra chipssorterna som finns i butik här i krokarna. De är liksom så mycket lättare att tugga. Sen om de är av bättre kvalité egentligen vet jag inte, men ser jag ut som någon som tänker på vad jag stoppar i mig?

Jag kan i alla fall inte klaga på storleken. Jag menar, detta är ju sjukt.

Slängde in en bild på en med hål i också.  För inte nog med att det är gott, det är underhållning i en påse också!

Tack Netto för att ni hade några påsar kvar.

IKEA

For till Älmhult med Ida, Sofie och Ellen och efter att ha skrattat oss upp för trappor och sett Dallarn rulla nerför trappor like a boss kom vi fram till dagen mål, IKEA. Vi satt i fåtöljer och drömde om våra framtida hem, tittade selektivt på samma man som sprang förbi, sjöng Roll the Dice och åt kyckling och köttbullar i cafeterian. Fast mest hängde vi på sängavdelningen. Ida och jag hittade de skönaste kuddarna någonsin och plötsligt blev det jobbigt att resa sig upp. Därför tog vi två Gosa Hassel vardera och stoppade i våra gula kassar. Och jag som inte skulle köpa något som var större än att det gick ner i Kånken...

Hittade fönsterlampor och burkar till skafferiet men de får vänta tills jag tar mig till Älmhult en annan dag, gärna när mamma har bilen med sig och kan frakta min framtida CD-hylla. Däremot tog jag med mig både nya sängkläder och äppelpaj hem, så jag kan äta upp den förbannade vaniljsåsen som står och tar plats i min kyl. 

Ikea är ganska bra ändå. Fast framför allt har de god kyckling. 

tjugofemte april nittonhundranittiofyra

Det är nästan patetiskt hur jag verkligen inte kan släppa vissa saker. Sånt som för andra är sekundärt.

Som idag. 

Även om jag inte tror att det egentligen spelade någon roll.

Alla dagar var statiska. Andas, äta, sova. En livsfilosofi jag avundas. 

Så han kanske inte firade, men det gör jag för jag glömmer inte. 

En 17-årsdag som inte var så märkvärdig. En 18-årsdag som aldrig upplevs. 

Idag pluggar jag kreativt skrivande på UB med Wystan. Och minns.

Grattis Puttis. Kanske den viktigaste komponenten i den helhet som kallas min barndom.

Lackar satan på Siri von Essen.

Tittar på August Strindberg: ett liv och blir allt mer och mer irriterad på Siri och hennes beteende. Vilket ledde till den här konversationen.

Rorschach.

Det var en varm och solig dag i början av juli förra året som jag till största delen tillbringade i Växjö. Jag styrde stegen mot butiken på storgatan och efter fin service gick jag sedan ut med den elektroniska pryl som kom att stå mig nära.

Jag döpte honom till Rorschach.

Rorschach har varit med om mycket, för vart jag än har gått har han fått följa med. Han upplevde sommar och höst i Dortmund, vinter i Skåne och öl som flög genom luften i Amsterdam. Han träffade personer jag kallar vänner och ting jag kallar mitt. Han hjälpte mig att hitta till tandläkaren och underhöll mig allt som oftast på tåg, bänkar, golv och annat.

Rorschach har blivit en del av mitt dagliga liv.

Därför är det så jäkla jobbigt att han nu är på service i Ljungby och jag lär inte få tillbaka honom förrän om ungefär två veckor. OM jag ens får tillbaka honom.

Så här sitter jag och deppar för att jag tvingats ge upp min mobil, en helt vanlig lördag. Vart är världen på väg egentligen?

Så typiskt.

Varför är det alltid så
att när man får en skrivuppgift
låt oss säga
en dikt
så sitter man
och tänker
och tänker
ingenting händer
sen säger man "fuck it" och bara skriver något
skickar in fyra minuter innan deadline
inser sex minuter efter deadline att typsnittet är fel
korrigerar
skickar igen
och sen bara forsar orden ur en som näsblod en söndagskväll
och det är så mycket bättre än det du redan skickat in

Fan

Vad man hittar i Danmark.

Det fina med min kära moder är att hon är en jäkla teaser innerst inne men sedan har hon inte riktigt samvete nog att leva ut det helt.

Eller så är jag bara en sån underbar dotter som man inte kan annat än ge upp sitt choklad för.

Mayday, the milk is sinking!

Slog igen kylskåpsdörren med en jäkla smäll och hörde något trilla på andra sidan. Tänkte inte mer på det och började plocka med annat.

Och nu, tre timmar senare när jag blev väldigt sugen på kall cola, möts jag av ett hav av apelsinsaft.

Shameless pimpin': tecknaren

Nya tidsfördrivet heter Draw Something. Kostar gratis med reklam, annars sju spänn. Det går enkel ut på att en får ett slumpat ord som sedan ska beskrivas med en bild. Någonstans i världen sitter sedan en annan person och gissar ordet. Gissar man rätt får båda spelarna poäng, så det är bara dumt att vara otydlig. Vissa är svårare att rita, andra lättare.

Blir lite lagom stolt över mig själv när någon förstår vad jag dragit för linjer.

Att göra slut med Strindberg.

Jag fick egentligen aldrig någon riktig uppfattning om Strindberg innan jag började på universitetet. Jag kunde knappt nämna en bok han skrivit, än mindre placera honom under en tidsperiod.

Den 12 oktober 2010 satt sju vilsna litteraturstudenter ute i korridoren i F-huset och försökte skriva en vettig epikanalys av Röda Rummet. Ingen hade läst ut den, ingen hade riktigt förstått den och ingen gillade vad de läst.

Strindberg var verkligen ingen idol och när vi ibland talade om bokbål dök ofta Röda Rummet upp på en hörna.

Strindberg och Röda Rummet fortsatte under kommande kurser att vara det ständiga skämtet. Ingenting kunde bli värre och även om Fröken Julie var ganska trevlig läsning under delkurs 4 så försvann det i skrattet och drivandet av denne man och hans verk.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Det är som en stor luddig tuss och någonstans togs allt ett steg längre.

En slags Strindbergfascination skulle man kunna kalla det.

Ida och jag firade 100 år sedan han dog med att baka Strindbergkaka (egentligen Pätkiskaka, men vi döpte om den), pyntade med tomtebloss och Strindan himself fick pryda min bordslampa, vilket han fortfarande gör. Vi gick på öppen föreläsning och lyssnade på hans skumma beteende tillsammans med 12 lärare som sedan bjöd med oss till Bishop's Arms på eftersnack. Vi följer serier om Strindberg på SVT och allt som oftast citerar vi. Vänner tipsar om utställningar och vi överväger att gå och se en föreställning om Strindberg och mat. Besöka Blå Tornet och Strindbergmuseet står även högt på listan.

Sedan början av januari har Strindberg även varit min profilbild på Facebook. Tillsammans har vi spelat Oxie och drivit folk till vansinne, även om jag ändå tror att de flesta, liksom jag, skrattar åt det.

Vi har blivit något, Strindberg och jag. Därför är det smärtsamt när jag nu känner att jag måste låta honom gå.

I alla fall som profilbild.

Förlåt 503!

Jag vet att det var fult gjort att sno din tvättid, men det var nödvändigt. Dessutom satsar jag hälften av mina pengar i plånboken på att du fortfarande ligger och sover eftersom du inte har knackat på än.

Och förresten, hade du vaknat och försökt kräva tillbaka tiden hade jag mutat med en Starbar och hoppats på att du inte är nötallergiker.

Nä du Julia.

Jag tänker inte bidra med något spackel. Minns du inte vad Joakim Hillson brukade sjunga?


Precis.

Söndagsnöje.

Lyckades slita mig från QI marathon på BBC entertainment och följde med biologiska och adoptivföräldrar till syster för att fira tidig födelsedag. Fick äntligen våfflor som jag tjatat om hela våren!

I alla fall, vi brände hela eftermiddagen där och sedan var det bara att sätta sig i bilen och åka hemåt.

Fast vi åkte aldrig riktigt hem.

Nej, istället tyckte pappa att det vore helfestligt att åka och titta på ett hus som, tydligen, skulle vara del av en konstrunda.

Så vi körde till Verum.

Tittade på ett hus som var upplyst av lite färgade lampor.

Åkte till Vittsjö.

Tittade på en bro som stått där i alla år och var för tillfället upplyst av två små spotlights.

Jag klagade högt och önskade att jag hade ett gevär.

Konst. Jo tjena.

Och jag missade Strindberg. Schit!!!

Pingis med muskler.

Eller bara pingis med två idioter som är idiotiska ihop. Den ena klara inte av skräckfilm och den andra fixar inte laktos. Vi kompletterar varandra ganska bra ändå, bättre i verkligheten än över ett dåligt telefonsamtal.

Tiggare.

Firar skärtorsdagen 2012 med att lägga upp en kornig bild från 90-talet och bege mig mot sydligare breddgrader. Och knackar ni på min dörr tigger ni inte godis, bara stryk. 

Hade det gett klirr i kassan så ja tack.

Alla som känner mig, mer eller mindre, vet att jag tycker det är skitkul att gissa vad som spelas på radion, tv:n eller visslar i vinden.

Skulle rentav vilja påstå att jag faktiskt är ganska bra på att gissa också. Beroende på genre klart. Jag menar, klart att jag snabbare kan redogöra för vilket album "The Riddle" kommer från än om jag skulle försöka komma fram till vem som gjort technoversionen.

("The Riddle", skriven och inspelad av Nik Kershaw, kommer för övrigt från albumet med samma titel. 1984. Första spåret på sida B. Följs sedan av "City of Angels". Eller "Roses". Något av det. På singeln är det i alla fall en mycket bra låt som heter "Progress" som är B-sida. Musikvideon som verkar vara en fusion av Alice i Underlandet och Batman är en av mina favoriter. Technoversionen är Gigi D'Agostino. Kom runt sekelskiftet. Sedan vet jag inte mer än att musikvideon är, enligt min åsikt otroligt störig.)

Idag gick jag och Ida och drällde runt på stan efter att ha uträttat våra ärenden. Inne på H&M spelades bakgrundsmusik som vanligt och medan vi väntade på hissen frågade jag högt, mest till mig själv, "är det här Fun?". Det lät som Nate Ruess men jag var inte helt säker.

Några timmar senare lyssnar jag på en lista med lite gott och blandat, och vad hör mina öron om inte samma låt som jag tidigare hört på H&M. Artisten då?

Fun såklart.

Synd bara att jag förmodligen inte kan bygga en karriär på denna talang.

Ingen explosion.

Dagens outfit som fenomen är grymt överskattat (med undantag för Dallarn, men sällan har något levande skådat en sådant modemedvetande) men eftersom mitt hår var så otroligt risigt idag och jag behövde testa min nya plattång, som inte säger POFF och börjar ryka, slog jag två flugor i en smäll och testade min nya app i samma veva.

Dessutom är det ingen outfit, bara hår.

Deal with it.

Om frisöryrket bara skulle innebära att man plattar håret på folk hade jag tagit tillbaka det jag skrev i förra inlägget och skolat om mig till frisör. Fast nu är det ju inte så. Schit. 

En hårresande historia.

Bestämde sent igår att jag skulle hjälpa Ida att färga hennes hår. Men först en sväng till Ica.

Orkade alltså dra mig upp vid 8 och slank snabbt in i duschen. Kläder, frukost, blåsa torrt håret. Halv 10, jodå jag är i tid. Måste bara platta håret också.

Oops.

Favorit i repris. Kopplar i plattången och okej, det smällde inte lika bra och inte heller började det lukta bränt, men lik förbannat gick strömmen. Och hur mycket jag än slet i knappen i proppskåpet vägrade den slå om till "på". Ännu ett samtal till Hyresbostäder kunde alltså inte undvikas. Sedan var det snabbt snabbt snabbt skölja håret igen, fläta medan det dryper och sedan på med hårtorken och fort fort fort försöka föna luggen platt. Hopp i skorna och möta Ida, sisådär en kvart senare än tänkt.

För att citera Strindberg. Schit!!!

Leka frisör var en upplevelse. Vi lyssnade på och sjöng med till Böckling och ibland slank en svordomsramsa ur mig, till exempel när örat inte var där jag ville att det skulle vara eller när flaskan inte ville samarbeta. Tvättade håret i vasken och skapade en swimmingpool på golvet.

Nä, frisör tänker jag nog inte bli.

Hem till lägenheten och mötte vaktmästaren Magnus som precis stängde mitt proppskåp. Bjöd honom på ett glas iste och sedan tog han med sig min plattång, "så att du inte gör om det, haha".

Imorgon införskaffar jag en ny plattång och hoppas att jag slipper träffa Magnus igen, hur trevlig han är må vara.

Förbannade lugg.

Eller trasselsudd. 

Fridge of fame.

Bestämde mig för att omorganisera mitt kylskåp. För att fördriva tiden sådär en måndagskväll.

Insåg även att jag inte har en enda bild på en av systrarna. Vad säger det om mig? Vilken rutten lillasyster jag är egentligen...

Efter.

Detta har varit ett meningslöst inlägg. Tack för visat intresse. 

Att gräva i minnen.

En av de sista presenterna jag öppnade under julafton 2011 var från mamma. Det innehöll en stor medaljong. När jag öppnade fann jag att ena sidan var alldeles svart och på motsatta sida tittade Puttis på mig med sneda ögon. Det tog en liten stund innan jag insåg att det svarta faktiskt var päls. Päls från nacken fick jag sedan reda på.

Fotot var inte det bästa då det kom från julgransfotona från föregående år. Men det var i alla fall ett foto.

Idag, lite mer än tre månader sen jul och fyra sedan jag vaknade av ett telefonsamtal 8.27, tog jag äntligen tag i mig själv och tittade genom bilderna på datorn och valde ut ett nytt foto.

Det slutar aldrig göra ont. Man lär sig bara leva med smärtan.

Spänning i vardagen.

Nej, jag backade inte utan att skrapa rutorna. Och nej, jag badade inte och rostade bröd samtidigt. Inte heller kastade jag slägga vid en plantskola.

Istället kopplade jag oskyldigt in plattången i stickkontakten inne i badrummet.

Infoga intensivt ljussken och en rejäl smäll. Rena rama nyårsraketen.

Ingen elektricitet, doft av bränt gummi. Rök.

Spännande va?

På mindre än en timme.

Dricka. Chips. Golv. Dammsugare. Golv. Kropp. Golv. Lasse Berghagen. Mat. Ja. Nej. Eller jo. Dallarn. Ida. Emely. Buss. Stan. Donken. Cheeseburgare. Buss. Teleborg. Backar. Terräng. Lägenhet. Mat.

Konversation en söndag.

- Men om appen är för unga, var går då gränsen för ung?

- Nja, vid 28.