Jag borde sova.

I tisdags satt jag i den gröna fåtöljen och ventilerade mina tankar. Som vanligt fick jag käftsmällar i gensvar och jag reste mig ur fåtöljen och gick därifrån emotionellt nerslagen. Dock finns det en sak som alltid kommer i samband med dessa möten.

Den där boosten.

Nu jävlar ska jag ta tag i saker och ting. Se till att göra vad jag vill göra.

Jag kan. 

Det brukade vara tillräckligt. Ett slag och jag var tillbaka i spelet. 

Det brukade vara så. Preteritum. 

Jag vet inte vad som har hänt. Var förändringen har skett. När. Jag vet verkligen inte.

Allt jag är säker på är att jag tycker inte om den. Och den håller mig vaken trots att resten av hjärnan skriker "snälla, för helvete BARA SOV! DU ÄR JU TRÖTT!". 

Klockan är halv fem på morgonen. Lika bra att strunta i allt och gå upp igen. 

Det är ju uppenbarligen det jag vill göra.

Att rycka upp sig.

Denna vår har varit helt upp och ner. Det har skett flera stora händelser och dubbelt så många små, men ändå känns det som att tiden efter nyår är ett vakuum. För jag vill inte riktigt erkänna allt som faktiskt har hänt och hur det faktiskt har lämnat en effekt.

Det som nog har slagit hårdast mot mitt huvud är hur personer jag bryr mig om har glidit mellan fingrarna och ur min hand, trots att jag försökt hålla fast så hårt jag bara kan.

Att inse att jag tappat taget har gjort ont. Det gör fortfarande ont. Men det var nog också nödvändigt. Nyttigt att inse att jag faktiskt är mänsklig.

Det jobbiga är att ta sig tillbaka. Att sluta ligga begravd under täcket. Att faktiskt orka stiga upp på morgonen och våga rulla upp i fönsterna. Att gå ut och lapa sol. Och faktiskt leva.

"Allt i livet är inte roligt. Även om du bara har ett liv måste du inse att du ibland måste göra tråkiga saker för att uppnå det roliga, men ser du inte det roliga målet så sluta, för då är det bara bortkastad tid. Börja med små saker. Skriv igen. Fatta pennan och låt orden flöda. Annars kan du lika gärna hugga av din högra hand."

Hon har rätt. Den smartaste personen jag vet ruskar än en gång vett i mig. Och nu ska jag försöka ta steget att leva igen. På riktigt.

Jag fattar pennan på nytt.