Campusfamilj.

Just nu dricker jag en kopp te och ignorerar Heinrich F. Plett som ligger framför mig. För jag tänker på Julia, som för tillfället, om allt gick som det skulle vilket jag innerligt hoppas, befinner sig minus en tidszon i ett land inte så värst långt härifrån. Jag undrar om resan gick bra och vad första intrycket var av värdfamiljen. Jag undrar om hon någon gång tänkte "fan, jag kommer sakna alla de där sarkastiska kommentarerna och elakheterna jag utsatts för".

Jag tänker på Ewa som nu har varit i Staterna lite mer än ett halvår. Jag tänker att det inte var så länge sedan som vi opponerade på våra uppsatser om postkoloniala fenomen och åt hemmagjord potatismos och laxfiskpinnar. Ibland undrar jag om någon gång tänker på Jim och hela höstterminen 2010. Samma höst som jag lärde känna en hel bunt med nya personligheter vilka många jag numera kallar min campusfamilj. 

En familj som du skrattar med tills tårarna sprutar. En familj som ställer upp när de kan. En familj som inte lämnar dig ifred när du vill det. För de bryr sig.  

Snart utexamineras en hel skara av några nya familjemedlemmar. Såna som jag lärde känna kanske för sent, men det är ju inte direkt så att kontakten försvinner helt bara för att man lämnar Växjö. Nej, du lämnar bara bubblan, men jag tror ändå det finns en plats kvar att komma tillbaka till. 

I alla fall i något år till, risken är väl att man annars missar interna skämt och ni kanske glömmer hur irriterande det är att Ida och jag hör-ser-luktar-ja-allt-mellan-himmel-och-jord selektivt och börjar skratta för ingenting. 

Men bortsett från det. 

Campusfamilj.

Jag tror att tröttheten gör mig sentimental. Och mitt te är kallt. Fan.

Uppsats uppsats uppsats.

Orkade och kanske framför allt vågade sätta igång Patrick igen efter några dagars nödvändig tystnad. Fast än är det inte över.

Om förhoppningsvis mindre än 15 timmar ska jag sitta här med Wystan, Strindberg, Genette och 14 sidor brukbar text.

Och om jag blir klar, vilket jag minsann tänker bli, ska jag masa mig till klubbfestivalen på Tufvanängen imorgon och avnjuta en öl eller läsk till några sköna(?) toner.

Men då ska jag bara sluta sitta här utan fortsätta skriva. Skriv skriv skriv!

Lite ljusare.

Igår var allt ett levande helvete här i lägenheten och jag var överraskad när jag vaknade vid sju och faktiskt inte kände att allt var så jävla pest som det tidigare varit.

Ännu bättre blev det när jag runt nio läser på DN att Paul Simon får årets Polarpris. Jag minns fortfarande när jag ivrigt försökte förklara, över msn, vilken låt jag sökte med sagda Paul Simon. "Den går typ 'do do do do do do do do do do', vet du vilken det är?". Följer tradition och låter därför hans spellista vara dagens soundtrack, och nu vet jag att "do do do do do" är You can call me Al! 

Fick för någon timme sedan nys om en annan musikalisk händelse som dock fortfarande är i utvecklingsfasen, så därför tror jag att jag håller tyst om det ett slag. Men det gör mig varm i hela kroppen bara jag tänker på det.

Igår var världen grå och jag skrev en lista på alla saker jag skulle göra innan jag dör och idag inser jag att om allt går inte ens hälften så bra som jag hoppats på så är i alla fall sak nummer 19 genomförbar. Det betyder att allt jag skrev var inte idiotiskt ändå.

Det är sånt som gör dagen lite bättre. 

Autocorrect en söndag.

Facebook levererar.

Ida skickade mig en länk tidigare idag och jag kunde inte göra annat än skratta högt.

Jag förstår inte riktigt vad som är meningen med sidan men okej. Det kan väl också vara något att bonda över. 6 938 stycken gör i alla fall det.

Shameless pimpin' (again)

Det är min plikt att informera alla om denna finfina tävling som pågår fram till 25 maj och är busenkel att delta i! Bara att gissa, kommentera och hålla tummarna! Men tro inte att bara för att jag har inside information ska hjälpa er med svaren...

KLICKA KLICKA KLICKA OCH GISSA GISSA GISSA!

Nu har jag faktiskt gjort det.

För någon vecka sedan skrev jag att jag skulle bryta med Strindberg.

Det gjorde jag aldrig.

Men nu, idag, för bara en stund sedan, tog jag ett djupt andetag och sa farväl till Strindberg. I alla fall för den här gången.