Campusfamilj.

Just nu dricker jag en kopp te och ignorerar Heinrich F. Plett som ligger framför mig. För jag tänker på Julia, som för tillfället, om allt gick som det skulle vilket jag innerligt hoppas, befinner sig minus en tidszon i ett land inte så värst långt härifrån. Jag undrar om resan gick bra och vad första intrycket var av värdfamiljen. Jag undrar om hon någon gång tänkte "fan, jag kommer sakna alla de där sarkastiska kommentarerna och elakheterna jag utsatts för".

Jag tänker på Ewa som nu har varit i Staterna lite mer än ett halvår. Jag tänker att det inte var så länge sedan som vi opponerade på våra uppsatser om postkoloniala fenomen och åt hemmagjord potatismos och laxfiskpinnar. Ibland undrar jag om någon gång tänker på Jim och hela höstterminen 2010. Samma höst som jag lärde känna en hel bunt med nya personligheter vilka många jag numera kallar min campusfamilj. 

En familj som du skrattar med tills tårarna sprutar. En familj som ställer upp när de kan. En familj som inte lämnar dig ifred när du vill det. För de bryr sig.  

Snart utexamineras en hel skara av några nya familjemedlemmar. Såna som jag lärde känna kanske för sent, men det är ju inte direkt så att kontakten försvinner helt bara för att man lämnar Växjö. Nej, du lämnar bara bubblan, men jag tror ändå det finns en plats kvar att komma tillbaka till. 

I alla fall i något år till, risken är väl att man annars missar interna skämt och ni kanske glömmer hur irriterande det är att Ida och jag hör-ser-luktar-ja-allt-mellan-himmel-och-jord selektivt och börjar skratta för ingenting. 

Men bortsett från det. 

Campusfamilj.

Jag tror att tröttheten gör mig sentimental. Och mitt te är kallt. Fan.