Jag borde sova.

I tisdags satt jag i den gröna fåtöljen och ventilerade mina tankar. Som vanligt fick jag käftsmällar i gensvar och jag reste mig ur fåtöljen och gick därifrån emotionellt nerslagen. Dock finns det en sak som alltid kommer i samband med dessa möten.

Den där boosten.

Nu jävlar ska jag ta tag i saker och ting. Se till att göra vad jag vill göra.

Jag kan. 

Det brukade vara tillräckligt. Ett slag och jag var tillbaka i spelet. 

Det brukade vara så. Preteritum. 

Jag vet inte vad som har hänt. Var förändringen har skett. När. Jag vet verkligen inte.

Allt jag är säker på är att jag tycker inte om den. Och den håller mig vaken trots att resten av hjärnan skriker "snälla, för helvete BARA SOV! DU ÄR JU TRÖTT!". 

Klockan är halv fem på morgonen. Lika bra att strunta i allt och gå upp igen. 

Det är ju uppenbarligen det jag vill göra.