Att vara åttiotalist under 2000-talet.

Pojkspolingen förstår inte vilket geni han talar med. // Johan August Strindberg

Bläck.

Virrig som jag är trodde jag att konstrecensionen skulle vara inlämnad i slutet av maj men nä, hoppsan! Det var visst essän! Konsten ska in redan på måndag och innan dess försvinner min lovade dejt. What to do?

Visade sig att Sofie slutade tidigare än jag trott och kunde därför följa med de aspirerande skribenterna till Smålands museum för att kritiskt granska konst.

I alla fall, vi tittade lite på glas, glas, lite mer glas och ännu mer glas och sedan såg vi en offerdamm och därefter glas. Sedan gick vi till Utvandrarnas hus och spanade in tatueringsutställningen. Ännu en gång suger det till i magen och jo, en till låter fint. Eller tre.

Kikade på en film med random ord till bilder på mer eller mindre smickrande tatueringar och först i slutet fick vi svaret på varför allt var så osammanhängande.

Tydligen skulle det finnas ljud till videon, men allt som hördes var våra kommentarer.

Gick vidare till klotterväggen där vi själva bidrog med visdomsord och bilder till eftervärlden. Grottmålning är så 2012.

Jag borde sova.

Bokrecension inskickad.
Musikrecension inskickad.
Sprängade huvudvärk, check.

Det som retar mig mest är att littvetaren tvingade ur sig en bokrecension och skrev sedan en skivrecension på 2 141 tecken under 20 minuter och ägnade sedan nästan en halvtimme åt att skala ner det till 1 100.

Varför kunde det inte bara vara ombytta roller?

Tvåochenhalvtimmetilldeadline

3 000 tecken. Inklusive blanksteg. Bokrecension.

Så här ser mitt dokument ut.

Så här ser jag ut. 

Dunkar huvudet i tangentbordet. För jag har läst litteratur sedan hösten 2010 och ändå kan jag inte få ur mig en kontext till den förbannade boken.

Frustrationen är på topp. Och jag har inte tid att baka.

All Star.

När mamma ringde för någon dag sen och yttrade "Jag vet att du precis köpt nya, och det är ju helt okej, men jag såg nu att jag kan få 200 i rabatt. Har du några trasiga? Vilken färg vill du ha? Vilka färger har du?" kunde jag inte göra annat än att tacka JA till erbjudandet.

Jag menar, ett par nya skor. Ser jag ut som någon som inte uppskattar ett par nya Converse?

Bestämde mig för ett par svarta, för någonstans ringde en klocka om att de nog var ganska trasiga. Idag drog jag fram alla skor jag äger ur garderoben och hoppsan, där var en del.

Och ett par svarta ligger hos föräldrarna och väntar på att det ska bli påsk.

Tror jag.

Träffad.

Fick för några dagar sedan ett mail av min kontaktperson på TC som frågade hur det stod till. Svarade snabbt och uppriktigt och tänkte inte mer på det. Fick dagen efter svar och ännu lite fler frågor ställdes. Ännu en gång snabba svar och iväg.

Igår fick jag ett nytt mail om att jag denna vecka skulle gå till biblioteket och plocka upp en bok för att ännu en gång försöka få bukt med mina sovvanor. Hon hälsade även att hon kollat UB:s hemsida och den fanns på hyllan. Och hon skulle hålla koll så den faktiskt blev lånad.

Lika bra att följa order, så idag hittade jag den på en ensam hylla i gömmorna på universitetsbiblioteket.

13 sidor in känns det som om någon skrivit om mig.

146 sidor, nu kör vi!

Stapplande vårsteg mot det vi kallar sommar.

Att för först gången på månader kunna vakna strax innan 8 och se solljus sippra in.

Vänner från förr.

Ibland stöter man på bekanta på de mest otippade ställen. Personer man nästan trodde hade trillat av jorden och nu ligger någonstans i omloppsbanan runt solen.

Jag blir alltid lika chockad när någon tar tag i mig och säger, "men hej, Em, är du här?" och efter tio sekunders tystnad kopplar äntligen hjärnan och jag ler tillbaka och ger ifrån mig ett patetiskt "heeej".

Efter standardfraser som "det var längesen" och "vad kul att se dig" fortsätter man med frågor. Vad gör personen här? Vad har egentligen hänt sen sist?

Denna person berättade att h*n var och besökte en vän från högstadiet. H*n bor fortfarande hemma och varken pluggar eller jobbar. Vad jag däremot märkte var att något h*n gjorde mycket var att gnälla.

Jag har inget socialt liv.
Jag sitter bara inne.
Allt är så jäkla tråkigt, alla är idioter.
Ingen förstår mitt liv.
Jag vill flytta hemifrån. När jag orkar och får.

Efter en kvart av "jag jag jag" frågade h*n vad jag gör. Jag svarade med ett enkelt "jag pluggar".

Vi sa inte mycket mer efter det. Kort därefter sa vi adjö efter att ha lovat att ses igen. Ta en fika. Kanske.

Jag får lite dåligt samvete. För h*n klagade på hur allt slutat. Men det är väl snarare början. Vi är jämngamla, och livet har nästan precis börjat.

Jag kunde och kan inte förmå mig att faktiskt säga att jag trivs med min början.

Jag har ett socialt liv. Socialare än det någonsin varit och jag känner, umgås och träffar fantastiska personligheter vart jag än vänder mig och jag känner mig otippat nog bekväm i det. Jag är inte så osocial som jag alltid trott.

Jag sitter inte inne hela dagarna. Jag går på föreläsningar, utfodrar campus, klär ut dallarn med Ida, handlar med Sofie och när vi träffas flera gånger i veckan händer det alltid något som oftast är så absurt att det inte går att återberätta ordentligt.

Det enda som är tråkigt är att räkna budget och bråka med CSN. CSN är idioter. Och ibland är handledaren en idiot. Annars är folk bra. Även om vi inte verkar riktigt friska ibland.

Jag förväntar mig inte att någon ska riktigt förstå. För det är mitt liv. Byggt på allt som är jag. Och jag skulle inte byta bort det för allt i världen.

Jag inser allt mer att det bästa jag gjort är att flytta till Växjö. Att börja läsa vad jag faktiskt vill (eller i alla fall ville). Att jag faktiskt vågade fatta beslut om min utbildning. Att fortfarande fatta beslut.

Alla forna bekanta som korsar min väg bekräftar att det var rätt.

Så jag antar att detta är ett tack. Tack till er som påminner mig gång på gång att jag gjorde rätt.

Och tack till Jenny. För utan Jenny hade Växjö inte varit en gammal vän.

Kasabian och mosh från helvetet. Och trevliga engelsmän.

Stressade till busshållsplasen helt i onödan då vi (eller ja, Anna) sett fel tid så efter en kvarts väntan kom bussen och vi påbörjade vår resa mot Amsterdam.
Tog oss relativt smidigt till hotellet som inte var så skabbigt som väntat utan snarare tvärtom. Måste dock påpeka att det känns som mer bordell än hotellet i Dortmund. Det säger en del.
Mat köptes och efter lite Comedy Central började vi dra oss mot arenan för konserten. Fick awesome platser precis framför scenen men allt eftersom tiden gick försvann vi längre och längre bak då vi lyckades hamna mitt i vad jag skulle klassa som den the worst moshpit of my life so far. Engelska huliganer och höga holländare sliter, knuffas och startar världens kaos gång på gång och mitt i smeten är vi.
Men satan vad roligt det var.
Trots blåmärken.
Och bra var banden.
På väg hem fick vi en fråga om metro och det visade sig att sällskapet skulle på samma håll och också hade sett Kasabian. Det var så trevligt att vi missade vår hållplats och följde med dom genom halva stan. Anna hade tydligen trevlig accent och jag såg ut som Tinie Tempah. Imorgon ska vi träffas igen och titta på fotboll.
Det finns trevliga engelsmän också som inte trängs i moshen.

Så här långt avstånd är det just nu mellan mig och Anna.

Flygresan gick super och jag lyckades minsann tala om för flygvärdinnan att jag ville ha vatten och något salt utan att skämma ut mig. Anlände till ett tomt Düsseldorf och här sitter jag nu. För Anna är ungefär en timme bort, på flygplatsen i Weeze.

Inte konstigt att vi inte hittade varandra trots att vi båda gick ut.

Kastrup.

Då var det dagen då jag får pröva mina vingar och göra bort mig själv på egen hand. Inte för att jag tror att det får samma effekt som när man är två, men i alla fall. Avgång mot Düsseldorf 21.05 och det är tre timmar tills dess. Ipoden spelar The Cab och Kasabian, och nu ser jag ett helt sällskap med magväskor.

Det märks att man ska ut i världen.

Känns för övrigt märkligt att sitta här själv och dessutom veta att när jag stigit av planet väntar inte en timmes tågresa till Dortmund utan snarare en bilresa till Wapenveld med en vän jag snart inte sett mer än på bild i nästan två år.

Det känns ändå inte helt dumt.