Effektiv

(Titta Julia, en uppdatering! *dun dun dun*)

Okej, så jag hade tänkt skriva på hemtentan idag.

Förlåt för att jag hittade roligare saker att göra.

(Läs: YouTube. Och lite Google...)

Sprang även ner till byn och plockade upp Werther. Lät som en hes kråka när jag kom hem. Och ja, jag anser mig veta hur en hes kråka låter. Så det så!

Den där Elsa som bor i lägenheten jag har fått korn på har visst stängt av mobilen för varken sms eller samtal kommer fram. Verkar som om jag får chansa och tacka ja till stället om jag inte får tag på henne imorgon. Men det vore väl mycket märkligt om hon satte igång telefonen då, eller hur?

Imorgon blir det plugg med kursare i biblioteket på campus. Förhoppningsvis lyckas jag skriva då.

Nu ligger Werther på sängen och väntar på mig. Tolka det hur du vill.

Botten upp!

Sången som just nu är inpräntad i hjärnan är "helan går".


Jag skyller allt på Abby.


Zemer.

Mästaren lär sig av Mästaren

Luke Skywalker lärde sig av Yoda.

Daniel LaRusso lärde sig av Mr. Miyagi.

Och nu.

Emely har lärt sig av Arberesha.

Och Arberesha har lärt sig av Emely.

Typ.


Efter månader av tjat lyckades äntligen Abby dra med mig på bio. Eller ja. Jag ville gå på bio, Abby ville se The Last Airbender.

Vi slog samman våra påsar.

För att fira min födelsedag som ägt rum helgen innan bjöd bästaste Abby på mat från Hässleholms stolthet och självklart satte vi oss inne på biblioteket. Vi gillar Hässleholms stadsbibliotek. Så mycket folk, så många att göra bort oss inför. Thumbs up!

(FYI: Det behövs åtta lactrase för att jag ska kunna äta en hel ädelost och skinka.)

Efter att ha hängt vid Hassan och sedan gått runt på stan blev klockan äntligen 6 och vi begav oss till bion. Två platser i mitten på bakre raden gav oss perfekt sikt och det dröjde inte länge förrän lamporna släcktes och mörkret föll över oss och de övriga åtta i salongen.

Abby hade tidigare hotat med att skjuta mig, därefter strimla köttbitarna och fräsa dem i wokpannan om jag pratade mig genom denna filmen, så jag gjorde mitt bästa och höll käft.
(För den som inte redan vet så kan jag inte titta på en film och vara tyst. Jag skriver om dem och kommenterar ALLT! Vissa tycker det är underhållande, andra jobbigt. Jag tycker det är roligt.)

Abby däremot.

Shit.

Munnen gick i ett.

"ÅH SÅG DU DET DÄR EMELY, PRECIS SOM I SERIEN!!!"
"EMELY EMELY, TITTA TITTA TITTA! *SQUEEEE*"
"HAN DÄR, HAN ÄR JÄTTEROLIG I SERIEN"
"... OCH DE DÄR, DE KOMMER FÅ IHOP DET, BLA BLA BLA"

Jag är stolt över min gräshoppa. Hon visade mig att man verkligen blir som man umgås.

Abby pratar sig genom en film.

Och jag har lärt mig massor om Avatar.

Life's good.

våra platser

dinner

Släng dig i väggen, House!

Jag har världens bästa vänner...

... och här är en av dem! Lämnar hemligt paket i min postlåda och ger mig gott godis och fina SPOOONS!!

SOFIA

Dagens fel

Journalisten Anna Skarin fick nog aldrig godkänt i svenska under sin skoltid...

http://www.expressen.se/nyheter/1.2188534/knivskarning-i-stockholm

Dramatik i vardagen

Idag såg jag världens bästa fall.

Någonsin.

AFV-material.

Det finns en kvinna som brukar åka mellan Hässleholm och Sösdala. Denna kvinna är ganska kort och lite rund. Hon är alltid klädd i en blommig kjol, lila jacka och på armen hänger en tygkasse. Denna kvinna, eller snarare tant, kan verka harmlös men ta en noggrann titt på hennes ansikte så ser du det.

Hon vill mörda dig.

Ren ondska rinner i hennes ådror.

Eller det verkar i alla fall som det. Hennes blickar vill döda en, och speciellt om man kommer på bussen före henne. Ännu värre om du tar ”hennes” plats. Brr, jag får kalla kårar bara av att tänka på det.
Om du tror att du har sett någon få sinne på riktigt har du inte sett henne. Gosh. Där snackar vi skrika och gorma!
I alla fall, denna tantaluring, eller surkärring som jag väljer att kalla henne, åkte idag samma tåg som mig mot nordligare trakter. Hon skulle dock av redan i Osby, men tacka gudarna för det, för annars hade jag nog aldrig bevittnat händelsen som gjorde min dag!
Surkärringen gick muttrandes av tåget och ut på den hala perrongen, där hon snubblade till och sedan föll mot marken. Hon viftade med armarna som om hon försökte härma en propeller på en helikopter men hennes försök var förgäves. Tygkassen fladdrade i vinddraget och likaså den blommiga kjolen när benen lyfte från marken och hon sedan landade med en duns på den kalla isen.
Jag har aldrig skrattat så högt åt någon i hela mitt liv! Inte av sådan här skadeglädje i alla fall! Det var såå rätt åt henne.
What goes around comes around.

Bitch.

Idag har jag för övrigt suttit på ett mycket intressant seminarium, ledd av favoriten Jörgen. Vi analyserade Ernest Hemingways ”A very short story” och jag tyckte vi fick till en riktigt bra diskussion. Även om jag och Ida, kanske framför allt den sistnämnda, satt och småfnittrade för oss själva.
Efter seminariet drog jag, Ida, Ewa, Julia och Sofie in till city och placerade oss vid ett bord på Excelle för att käka pizza. Allt som allt satt vi nog där i 1 ½ timme och åt gott samtidigt som vi kastade oss mellan samtalsämnen. En riktigt trevlig eftermiddag må jag säga!

Nu sitter jag och lyssnar genom telefonen på kära gamla favorit-Abby när hon och hennes bror bitchar sig mot varandra. Detta är helt klart bättre än TV! Drama på högsta nivå! Nu lät det som om hon hotade med någon tampongparfym, vad det nu innebär…

Glädjedödare på FB

En vädjan

Jag vet, jag vet. Om sanningen ska fram så har jag massor av inlägg att publicera, men de ligger alla i worddokument och väntar på att bli redigerade och lite sånt. Det som fattas är tid. Så detta är ett kort inlägg där jag vädjar till er alla: ge mig lite tid. Jag vill bara få klart hemtentan och sen kan jag skriva igen. Förhoppningsvis.

Eller i alla fall orka redigera och läsa genom det jag tidigare skrivit så att jag kan publicera det någon gång.

Bah.

Hur tjänar hon pengar?

Självklart skenade min fantasi iväg när jag såg denna banner och jag är helt övertygad om att det där jobbet involverar vågade arbetskläder, men det är ju bara min åsikt. Så, titta på bannern själv och fundera över hennes karriär!

Vad tror ni att den arbetslösa mamman jobbar med online för att tjäna 48 896 kronor/månad? Arbetar även dottern med det? Som sagt, det är bara att spekulera, för jag tänker då rakt inte klicka för att ta reda på det!

"That's the power of Pine-Sol, Baby!"

Helt ärligt.

Jag satt och tittade på CBS över nätet (något som jag gjort i några veckor nu då jag har gått och förälskat mig i en jävla såpopera. Hur medelålderskris är inte det?) och är det något jag har lärt mig så är det att det är reklamavbrott var sjunde minut eller så. Frustrerande kan tyckas, men amerikansk reklam är frukansvärt underhållande faktiskt. Ta denna till exempel.



WTF?

Sen ska vi ju inte snacka om Tampax-reklamen... "Ready for your monthly gift?"

Nattliga promenader?

Jag börjar misstänka att jag går i sömne.

Under vårterminen hittade jag saker på alla möjliga konstiga ställen och min tandborste försvann ju spårlöst en dag och är fortfarande saknad.

Nu senast försvann min mobil.

Idag hittade jag den, avstängd, i garderoben när jag la in kläder.

Vad tusan är mitt problem?

"Nu är det festival!"

Jajamän! Fuck Bjärnumskarnevalen och tummen upp för Festivaldax i Hässleholm! Jag mötte upp med Jenny vid lite efter ett och efter att noga ha studerat och räknat på det slog vi till och påbörjade uppdraget som var det egentliga syftet med besöket på festivalen. Att bli höga på helium. Oh yes! Vi hade så kul förra året så vi beslutade oss för att satsa på det än en gång, dock utan att göra bort oss uppe vid biografen denna gång. Eftersom dinosaurien Rutger inte var helt idealisk uppdaterade vi oss och köpte en stridsvagn som fick namnet Börje (eller var det Gösta? Äh strunt samma!) och liksom förra året begav vi oss ner till parkeringshuset i Kulturhuset där vi hittade ett öde förrum till ett trapphus. Vi andades helium till höger och till vänster och efter ett tiotal videor var Börje eller vad han nu hette blott en bit hopknycklat papper (och ja, jag vet att ballongen inte är gjord av papper men det klingar ju så bra!) och vi begav oss upp till toaletten för att tvätta bort glittret som fastnat på händerna och runt munnen. Såg även polisen jag pratade med när Subway hade blivit rånat och jag hoppas innerligt att han inte kände igen mig. Jag skäms fortfarande för den incidenten!

Stegen styrdes sedan mot Subway där vi njöt av vår lunch samtidigt som vi delade videorna vi spelat in. Jag lovar att ladda upp en i alla fall så fort jag har orkat synka mobilen med datorn. Jag får nog faktiskt säga att denna omgång blev bättre än förra (om man ser på videorna då, ingenting klår bion förra året!), så vi får väl se om vi kan toppa detta. Vad säger du Jenny? Nästa år tredje gången gillt?

Helsingborg

Mamma har pratat om att hon ville att vi skulle hitta på något, bara hon och jag, och eftersom jag var sugen på indisk mat och inte kände något fel med att gå och titta på dammiga vinylskivor så föreslog jag att vi skulle åka till Helsingborg. Mamma nappade direkt och halv 10 gick vi av på stationen i Helsingborg. Vi började med att ta en toast på Donken eftersom jag inte hade ätit frukost och dessutom hade vi ju en timme att slå ihjäl. Efter det blev det en runda på Lagerhouse där jag gick och dreglade över allting och letade upp saker som hade varit perfekt att ha i min lägenhet som inte existerar. Jag ser verkligen fram mot att flytta; en nystart på något vis. Forma livet efter mina visioner. *Suck*

Vi styrde snabbt stegen mot Roadhouze Records som är en liten, trång butik med vinylskivor i massvis och CD-skivor som är lite mer udda. Man känner sig verkligen som ett barn i en godisbutik när man går där. Dessvärre hittade vi ingenting som vi ville ha denna gång så vi gick vidare mot nästa skivbutik utan att hitta något där heller. Lite besvikna gick vi och åt och jag kan ärligt säga att jag hade kunnat leva på naanbröd! Så sjukt gott! Tusan, jag känner hur dreglet sipprar i mungipan bara jag tänker på det!

Efter det blev det en runda på H&M där vi köpte lite kläder och sedan kände vi att vi var klara så vi begav oss hem. Det var kanske ingen lyckad shoppingtur men det är ganska skönt att åka iväg så på tu man hand med mamma, faktiskt. Visst, det är roligare när man har med en tredje part (nämner inga namn, men kom ihåg att alla goda ting är tre och den tredje är kanske den godaste!) men jag tror både jag och mamma behövde komma bort ett tag och bara vara vi två. Hon må vara en böld ibland men det är inte så dumt alltid att ha en mamma!

Tystnad

Det har nu gått en vecka sedan Gotland och det är rena rama dagiset här hemma. Maria och Kristian är på besök och har varit här sedan onsdags. Trots detta är huset ovanligt tyst. Jag menar, det är allmänt känt att ju fler systrar, desto högre ljudnivå men denna gång har det varit dämpat. Stämningen är spänd och jag gör det jag är bäst på; stänger in mig på rummet med Amilo och Puttis. Jag tror det kan vara en av mina favoritkombinationer. Varm katt och varm dator. Livet är allt bra vid såna tillfällen!

Nej, nu ska jag ner och göra middag om inte Maria redan har börjat på det. Jenny kommer också snart så då misstänker jag att stämningen blir lite bättre. Vi är ju trots allt ”the left ’overs” som ungås lite för mycket!

Abby!!!

Hjärtat gjorde ett litet krumsprång i bröstet när jag såg att Abby loggade in på msn! Ingen big deal kanske ni tycker, men med tanke på att vi annars pratar minst 5 dagar i veckan i minst en timme så kände jag hur lyckan bubblade i mig när hon äntligen loggade in. Om folk bara visste hur mycket jag har saknat att dra alla dessa torra skämt med henne och alla de interna skämten ska vi inte snacka om! Sen, jag vet att Abby saknar mig också. Det finns ingen som kan berätta så underhållande historier som jag och min flippade fantasi. Försök inte förneka det; I know you like it haha!

Det är egentligen konstigt hur man kan bli så fäst vi saker. Jag menar, jag har känt Abby i kanske snart 3 år men det känns som för evigt. Jag hade kunnat ha umgåtts med henne lika länge som jag gjort med Amanda, Soffi eller Carro; det känns inte som någon större skillnad.

Jag saknar faktiskt skolan lite. Jag saknar att träffa Herol och Anna och höra på deras snack. Jag saknar Tobbes tal som alltid får en att skratta.

Fy fan vad jag är blödig.

Tortyr!

Den förbannade semestern på Gotland gav mig mardrömmar och jag vaknade med ett ryck vid ett av att jag satt och skrek ljudlöst (hur fan man nu lyckas med det). Hela jag var kallsvettig och det tog en stund innan jag insåg att det inte var någon fara; jag var hemma i min egen säng och allt är okej. Jag har inte haft en mardröm på flera år (kanske för att jag knappt sover något?) så det var verkligen en chock att vakna upp och vara helt panikslagen för att jag trodde att jag var kvar på Gotland. Jag trodde verkligen att jag var fast och hur mycket jag än sprang så kom jag inte ut. Bah säger jag bara!

I alla fall, det blev inte så mycket sömn den natten som ni kan förstå och när jag sedan insåg att jag hade en igenkorkad näsa och feber ville jag bara lägga mig ner och dö.

Klockan 8 sprang jag i alla fall bort till Hårosånt för att fixa håret inför fotograferingen nere hos Mathilda på fiskatorget. Mammas tjat om att vi skulle ta foto med mig i balklänningen och studentkläderna hade äntligen gått igenom och jag försökte hålla humöret uppe trots att jag mådde skit. Jag tyckte att mamma förtjänade en munter dotter i alla fall.

Fotona blev ganska bra i alla fall och nu ska jag lägga mig i sängen och stanna där tills det börjar växa mossa på mig. Ha’re!

Semester

Då var man hemma igen från Gotland. Om man kan kalla det för semester kan diskuteras då jag flippade ut redan dag 3 och sedan gick det bara utför. Cyklingen var det inget fel på, och inte heller sällskapet (i alla fall till en början) men när vi provianterade i Slite insåg jag plötsligt att ”Hey, detta är en ö. Jag kan inte komma härifrån hur mycket jag än vill.” Jag har inga egentliga problem med att stänga in mig men för en som ägnar allt för mycket tid på att försöka hitta snabbaste möjliga flyktvägen under en bussresa är det ganska skrämmande att inse att det finns ingen flyktväg. Hur jag än gör så är jag fast på den fördömda ön. Tre båtturer över till fastlandet per dag räknas inte som en idealisk flyktplan i mina ögon och att försöka simma över är väl lite att ta i. Det tar ju trots allt 3 timmar över med båt; hur lång tid skulle det inte ta att simma?

Som jag tidigare nämnt gick cyklingen hyfsat bra. Vi hade tre cyklar; en tandem med kärra (aka Pain-in-the-ass, för den hade sjukt obekväma sadlar), en enkelcykel med kärra (Lovisa) och en enkelcykel utan någonting (Victoria). Jag cyklade självklart på Victoria, i alla fall största delen av tiden. Det var meningen att jag och Anna skulle ha tandemcykeln, men eftersom vi, milt sagt, inte var tillräckligt synkroniserade så fick vi byta runt lite. Sen, eftersom jag fortfarande ses som liten och klen, blev det Victoria för resten, med undantag för de få undantagen då jag antingen hade Lovisa eller cyklade på tandem med Kristian, som var en utomordentlig cykelpartner då han kommunicerade med en så allt gick mer eller mindre smidigt.

Eftersom det var en cykelsemester gjorde vi ju inte mycket mer än att cykla, slå upp tält, äta, sova och sen upp på cyklarna igen. Vi började med att ta den längsta etappen redan första dagen, det vill säga från Visby till Ljugarn. Ungefär 5 mil var det, och det kändes verkligen i benen den natten. Allt som allt lyckades jag sova tre timmar, för hur jag än låg så krampade benen. Natten tillbringades därför med en massa tänkande och YouTube i mobilen. Om ni bara visste hur mycket jag saknade Amilo den kvällen! (För den som inte vet så är Amilo namnet på min dator).

Dag två var en lite kortare etapp mellan Ljugarn och Slite. Benen var sådär härligt möra och det var väldigt obekvämt att sitta ner, men efter en stund var kroppen uppvärmd igen och det var bara att cykla på. Om jag inte har helt fel för mig så var det denna dag som jag, på enkelcykeln utan kärra, lyckades köra i diket, av den enkla anledningen att jag lullade runt i min egna lilla värld, som vanligt, och missade därför att svänga i tid. Som jag såg det hade jag två alternativ: antingen svänger jag och trillar eller så kör jag rakt fram och hamnar i diket. Gissa vad jag valde…

Efter att ha övernattat på en mindre fin camping i Slite styrde vi stegen (eller rättare sagt däcken) mot Lickershamn. Än en gång skulle vi alltså korsa Gotland på en dag (Visby och Ljugarn ligger på varsin kust så vi tog korsade hela ön redan första dagen så att säga) men eftersom det är mer avsmalnat där var det inte en lika lång sträcka. Jag har för mig att det var en 3-4 mil men jag ska inte svära på det. Denna dag var det än en gång jag som stod för dramatiken. Denna gång lyckades jag få punktering på bakdäcket och självklart slumpade det sig som så att Maria var den som cyklade framför mig och Kristian och Anna, som hade lagningspaketet i sin kärra, var säkert en halv kilometer framför oss, minst. Såklart svarade de inte på sina mobiler så när Anna till slut ringde upp var det två sura systrar som muttrande började le cyklarna mot de andra som satt och chillade i gräset. När Kristian sedan gick in i rollen som Mulle Meck visade det sig att det fattades skruvmejslar och den nya slangen verkade inte riktigt passa i däcket. Drama drama. I alla fall, en och en halv timme senare hade Kristian fått på däcket och vi begav oss igen. Vi kom inte långt förrän jag hade sackat efter och när vi sedan tog en titt på bakdäcket visade det sig att däcket låg på mot ramen och jag hade bränt upp en fin liten hög med gummi som låg på denna nämnda ram. En viss justering av däcket och sedan var vi iväg igen.

Vi kom fram till Lickershamn på kvällen och slog upp tälten och la presenningen ovanpå eftersom det skulle bli regn under natten. Vi skulle egentligen ha cyklat upp till Fårö och sedan fortsatt till Lickershamn men varken jag eller Maria var så värst pepp på det; jag var dessutom övertygad om att vi skulle slå ihjäl varandra om vi fortsatte cykla. Därför togs det gemensamma(?) beslutet att vi skulle stanna två dagar i Lickershamn istället. Yay säger jag, för campingen där var riktigt trevlig. Visserligen tillbringade vi nästan hela torsdagen i tälten då regnet stod som spön i backen, men ändå. Det var trevlig omgivning och framför allt; det var fräscht. Att jag sedan hittade eluttag inne i duschrummen gjorde allting mycket bättre och jag låste in mig där ett tag, dels för att ladda mobilen och dels för att få vara med mig själv en stund.

På kvällen gick vi sedan bort till ”jungfrun”, en jättestor rauk (Gotlands största läste jag precis på Wikipedia) som påstås ha fått sitt namn efter någon story om två unga älskare som bodde där för jidda jidda år sedan och den unga flickan var någon viktig typ medan pojken var en träl hos denna flickas far. På någon vänster så hamnade flickan uppe på rauken och pojken skulle sedan klättra upp och rädda henne (jag tror de kunde gifta sig eller något om han räddade henne eller något) men båda trillade ner i havet och dog för flickans far sköt ner dem med en pil. Något sånt var det i alla fall. Jag bryr mig ärligt talat inte. Jag var inte så värst imponerad över ”jungfrun” heller för den delen. I mina ögon är en rauk lite staplad gråsten och det står jag fast vid!

På fredagen drog vi till resans sista stopp; Visby. Visby var fint och mysigt men tack vare stämningen vid lägret är vistelsen i Visby i en dimma. Det fina och de roliga stunderna överskuggas av paniken över att känna sig fast på ön och känslan av att känna sig i vägen och allmänt hatad. Det var rena rama befrielsen att få sätta fötterna på fastlandet igen! Det första jag sa till mamma när jag stormade in i huset var ”jag har aldrig varit så glad att se dig som jag är nu” och det stämmer nog faktiskt. Äventyret på Gotland var verkligen en bergochdalbana och även om det visst var stundtals roligt känns det skönt att krypa ner i sängen efter en lång dusch och bara mysa med datorn i knät. En power nap nu kanske?

Snart...

... är det dags att gå upp och fixa det sista jag och Anna lämnar Skåne för en vecka. Saker och ting har lugnat sig lite här hemma så jag känner en liten gnutta hopp om att det faktiskt kan bli en vettig vecka. Håll tummarna!

I alla fall, jag kommer inte vara kontaktbar förrän tidigast söndag morgon, så försök inte nå mig. Varför ni nu skulle vilja det är en annan femma, men man vet aldrig.

Ha're gött wherever you are!

(Jenny jag kommenterade mitt 2:a inlägg och skrev korta instruktioner. Du kan ju se om de hjälper haha)

Just nu...

... ser jag inte fram emot att åka till Gotland. Igår råkade två av hushållets medlemar i verbalt slagsmål, och i true Fredman-style så fortsätter de att bråka genom att försöka tiga ihjäl varandra, alternativt bränna hål med blicken. Problemet är bara att det påverkar inte bara dem utan även oss andra, och tyvärr mer resten av hushållet än övriga familjen som redan har flytt fältet.

I såna här lägen vill jag verkligen flytta.

Jag tvivlar på att läget kommer bli bättre mellan de två parterna och allt jag kan göra är a) hålla mig undan eller b) ge mig in i striden. Båda alternativen är riskabla men jag väljer ändå alternativ a och hoppas på det bästa. Om jag lägger mig i är det nämligen lätt hänt att jag tvingas välja sida och det vill jag inte, för ärligt talat; vem vill välja mellan sina familjemedlemmar? Inte jag i alla fall, inte när det inte finns någon som har rätt eller fel.

Allt jag kan (och vågar) göra är att vänta på att stormen ska dra förbi. Är ganska säker på att ett verbalt slag mot ansiktet lurar i skuggorna för min del också, och det för att jag är passiv och inte vågar göra något. Jag antar att det är smällar man får ta.

(förlåt för att det blev ett sånt gnälligt inlägg, men ibland måste man bara få saker ur sig)

En förfrågan

Skulle en viss syster till mig vilja lägga till mig som trovärdig läsare till sin blogg? ;)

Pennor & Punk

Då var det äntligen dags för första inlägget! Den gamla bloggen läggs ner då den är kopplad till en hotmail som inte existerar längre, vilket försvårar inloggningen. Det enda logiska var därför att skapa en ny och koppla den till min gmail, och så föddes http://naminanu.blogspot.com/. (Namnet är tagit efter en låttitel, har ingen aning om vad det betyder och det tror jag inte gubbarna i Genesis vet heller, haha) Jag kan inte lova något, men med tanke på att skrivlusten börjar komma smygandes igen så kanske det kan bli lite regelbundna uppdateringar. No more writer's block!

En annan anledning till att det kanske kan bli fler uppdateringar är för att det faktiskt börjar hända saker i mitt liv. Hela våren var rutinmässig rakt igenom; gå till skolan, äta, plugga, gå till skolan, äta, plugga, gå till skolan, äta, plugga, sova. Ja, jag skriver bara "sova" en gång för mycket mer blev det inte. Max 3 timmar på en natt om jag hade tur. Oftast blev det 3 timmar på 3 dagar. Det är fortfarande så till en viss del, men sen studenten har jag tillåtit mig själv att slappna av lite.

Studenten ja. Usch vad jag känner mig gammal! För inte så länge sedan följde mamma mig till förskolan och nu tar jag mina första riktiga stapplande steg ut i vuxenvärlden. Skrämmande!

Igår bar det av till Växjö med Jenny i släptåg (eller ja, vem som släpade vem är oklart) för att ta en närmare titt på just min framtid i vuxenvärlden. Växjö universitet är ingen främling men öppet hus gav mig chansen att få en inblick i vad som verkligen döljer sig bakom fasaden, bokstavligen talat. Efter att ha krånglat med tåget som stannade mitt ute i skogen för att byta glödlampa hamnade vi i Alvesta och tog oss sedan därifrån vidare till Växjö med buss. Väl framme var det bara att byta till stadsbuss 7 och vips var vi på campus och en privat guidad tur vändade. Vi sprang igenom pelarhuset där jag förmodligen kommer tillbringa lite tid och likaså biblioteket. Vi sprang även genom huvudbyggnaden och sedan vidare ut på campus för att titta på en del lägenheter. Jag måste säga att det är himla smidigt att ha med sig en egen guide som dessutom inte pratar som om denne har ett kvastskaft uppkört någonstans, och sen är det nog ganska kul för Jenny som för en gångs skull får skryta med sina orienterande kunskaper (nämnda syster är inte vidare känd för sitt fantastiska lokalsinne om jag säger så).

När man har en personlig guru behöver man inte lägga så mycket tid på att fråga lokalbefolkningen om råd, men i vår jakt på gratispennor gav vi oss in i djungeln och försökte spela oskyldiga medan ögat förrådde och blicken föll på bytet. I ett försök att distrahera försökte jag att ställa intelligenta frågor och Jenny, ja hon behövde inte fråga något, för det var snarare så att personalen frågade henne om vad hon skulle läsa för kurser. Att hon sedan examinerades för 1 1/5 år sedan talar vi inte om. Det var i alla fall underhållande och gav oss en ursäkt att komma nära pennorna som snart lämnade bordet och landade i påsen. Förutom innehållet i goodie-bagen (som för övrigt innehöll bland annat en frisbee (i Jennys fall en badboll)) lyckades jag snatta åt mig en bläckpenna och två stiftpennor. Inte så många kan tyckas men va fan, jag kommer hänga där mer, det kommer fler tillfällen att snatta pennor! Gratis är gott och pennorna med texten Linnéuniversitetet gör sig ganska bra bredvid min vita penna från Linnéskolan.

Efter fika hemma hos Martin och Anna begav vi oss hemåt vid 3 och halv 5 satt jag på bussen hem. Väl hemma blev det ett kort samtal med Abby som höll på att packa inför Makedonien. Det kändes lite svårt att lägga på; my partner in crime kommer ju trots allt inte att komma hem förrän om en månad ungefär och några dagliga telefonsamtal kommer det inte bli. Bra för mobilräkningen dock, haha!

Kvällen tillbringades sedan på KB i Malmö där Bad Religion spelade efter två halvkassa förband. Både Anna och jag hade glömt öronproppar så därför kunde vi inte stå i mitten men längst fram vid kravallstaketet och sedan på hörnan åt vänster stod vi, och shit vilken bra sikt vi hade! Okej, jag såg inte mycket av Brian Baker och Brooks såg jag bara när de gick på scenen, men jag antar att han satt och trummade på som vanligt! Det var tredje gången jag såg BR live men jag måste säga att detta var nog den bästa konserten ever! Det går inte att jämföra detta gig med dem på West Coast Riot. Festival i all ära, men detta... wow!

Jag må ha varit trött som tusan och det ringde i öronen hela natten men det var det ta mig tusan värt, för när man väl står där och känner hur kroppen rycker till rytmen och allt annat i världen glöms bort, då känner jag mig hemma.

Eftersom jag tvingades duscha mitt i natten (vi kom hem vid halv 3 och min tröja hade färgat av sig så jag var helt blå runt halsen) kom jag inte i säng förrän 4 och sen tog det ju lite tid att somna på grund av tjutandet i öronen. Vid 9 kom mamma och väckte mig så idag har jag, halvsovandes, tagit mig runt i Kristianstad och inhandlat några saker inför Gotland. Få se hur det kommer gå; jag har inte allt för stora förväntningar även om jag tror att det kommer bli kul.

Nu känner jag mig duktig som har lyckats knåpa ihop ett inlägg, yay 4 me! Får se om jag orkar möblera om lite i bloggen eller om jag sover en stund istället. Det låter ganska lockande faktiskt...