Cookies. Precis som på Subway fast hemma.

Ritter Sport och en bra måttomvandlare vad allt som krävdes för att baka dessa mästerverk. Likheten mellan dessa och cookies från Subway är så löjlig så jag vill gråta. Men det gör jag inte. För jag gråter inte över kakor. Pfft!

Biljetter till bandgig no. 4 detta år: check!

Kristianstadhäng.

Bestämde att innan det var dags att bege sig norrut igen var det värt att åka till Kristianstad och möta upp med Sofie. Vi lunchade på Ocean City med min kära moder efter att ha raidat butikerna och efter ännu en runda visade Sofie mig att det visst finns caféer i stan som inte heter Duvanders. Något jag helt missat, trots att jag hängt i Kristianstad i flera år. Fast klart, inte lika mycket som Sofie har. Och Sofie visade även att det är fullt möjligt att fastna i en jacka så till den grad att hon tvingades gå och be personalen om hjälp att ta sig loss. Och jag bara flinar.

 

Allmänt fikahäng.

Regeln är att om jag befinner mig i Skåne och har tid, och Abby befinner sig i Skåne och har tid, så träffas vi. Dumt att inte passa på. Och eftersom nämnda vän dessutom fyllde år för drygt en vecka sen var det inte mer än rätt att vi träffades för en fika. Om inte annat fick jag chans att dumpa min present, som var mer än uppskattad. Och nu ångrar jag lite att jag inte köpte en likadan åt mig själv. Att jag köpte två andra i samma modell men andra motiv, det håller vi tyst om.

 

Det fina med Subway i Hässleholm

1. Dricka serveras i pappmugg. Därmed tusen gånger godare.

Doften som retar näsan flera kvarter bort.

Jasminbusken i vår trädgård. I full blom. Är det någon doft som är tidig sommar för mig så är det den.

Midsommar.

Precis som vanligt tillbringas midsommarkvällen hos moster och farbror som bjuder på potatis, sill (läs: sesamnuggets), snaps, jordgubbar med glass och grädde, annan sprit och diverse historier och allmänt struntprat. Närvarande var till slut alla systrarna och Maria presenterade Bamse, som antagligen lär hänga kvar längre än vad Anton gjorde. 

För övrigt lyckades jag ta världens bästa bild av min kära moder/moster/faster/gudmor men laddar jag upp den skriver jag under kontraktet som ger henne full rättighet att plocka fram giljotinen. Så jag låter bli. 

Familia med familj.

Eftersom jag åkt ner till Skåne för att fira midsommar med familjen betyder det inte att jag enbart tänker sitta framför TV:n och glo på QI. Okej, nu är det visserligen just det jag mest gör när jag åker ner, men nä. Jag kan faktiskt göra andra saker också.

Som att åka med mamma, syster och, enligt mig, svåger till Familia för att bråka med idioterna på Phone House. Fast först en runda till Ängelholm för att hälsa på tatueraren (och än en gång, samma reaktion som Pavlovs hundar (fast jag dreglar inte när någon slår med en stämgaffel, men principen. Principen)) och så bytte jag, efter ett evigt letande efter rätt tjocklek, nya piercingsmycken i öronen. Vilket redan nu gör skillnad, för efter allt jäkla strul jag haft med var och skit så var detta sista försöket innan jag tänkt låta hålen växa igen. Så all cred till Jesper på Big City Tattoo i Ängelholm som grävde fram 1,2mm till mig, trots att han håller 1,6mm som minimum.

Det roligaste på Familia är förresten speglarna vid toaletten. Billigare än lustiga huset. Och mamma ser ut som en liten gumma. Jenny och jag ser, ja va fan, vi ser bara allmänt konstiga ut.

 
 

Drömhem.

Om jag någonsin blir så extremt lat så jag bestämmer mig för att aldrig resa mig ur sängen, då vill jag ha en sån här säng. Med frys under. Tack IKEA för att ni planterade den bilden i mitt huvud!

 

Betingning.

Vaknade på tok för tidigt (för att vara en student med sommarlov) av att syster ringde. "Du, jag sitter på Båtsmannen och lunchar nu och tänkte gå och pierca mig sen, vill du hänga med?". Tja jo, det kunde jag väl.

Så jag slängde mig på cykeln, parkerade och lyckades välta Berit över mig så jag skrapade upp låret, och gick sedan för att möta Jenny. Fast ingen dök upp. Och ingen svarade i telefonen. Så jag slog mig ner på en bänk på Storgatan och tittade förbryllat på en amatörfotograf som försökte få en hopplös modell att puta lite extra med bakdelen. Okej. 

Jenny dök i alla fall upp efter en stund, och efter att ha bråkat med bankomaten tog vi oss till Old Sailor Tattoo. Förra gången vi var där blev det ju ingenting, eftersom de tydligen inte hade rätt smycke i lager.

Impulser är bra ibland. Som detta. Fast det sved i både hjärta och framtida bankkonto när vi gick ner i källaren för att köra nålen genom örat. Först passerade vi tatuerarna. Pavlovsk betingning direkt. Det jäkla surret från tatueringsmaskinen sätter igång ett kliande i hela kroppen och allt inom mig bara skriker. Och det känns lika surt varje gång jag går därifrån utan något. Och sedan har vi ju själva proceduren med att pierca. Visserligen är jag inte jättesugen på att skaffa en i örat; jag är ganska nöjd med mina fem "vanliga" hål faktiskt, men läppen. Ja, det vore trevligt. 

I alla fall, efter att den trevliga piercaren som inte hade några tatueringar på fötterna gjort sitt och tagit betalt blev det ett hastigt avsked då Jenny liftade hemåt med sina arbetskamrater. Och jag gick till Telia och köade en timme. Och cyklade till Samarkand för att köpa något skumt japanskt till Sofie. Allt som allt en fruktsam dag. 

 

Rostade tekannor med ost och marmelad.

Matvanor från förr.

När jag var yngre och mamma bakade till födelsedagar så fanns det vissa saker som var standard. Medan min moster alltid bjöd på Joakimkaka och vaniljbullar gjorde mamma nästan alltid kanelbullar, chokladbröd och sirapsbröd. Eller sirapskakor heter de kanske? Och rulltårta brukade hon också göra...

I alla fall, de där kakorna skulle ju sparas till kalaset, alltså fick vi inte äta allt för många när de var nybakade. Bara smaka förstås, för att se om de blev bra.

Dealen blev till slut att alla kanter fick ätas direkt efter att de svalnat en smula, resten hamnade i en burk och plockades sedan fram i samband med tillställningen.

Kanterna var alltid de bästa med hela bakningen. Det andra var liksom inte hälften så gott.

Ikväll har jag varit så otroligt uttråkad. Så jag gjorde det jag är bäst på; köpte hem mer socker, slog upp en sida på måfå i kokboken och började baka. Förutom en stor form muffin (jag orkade inte leta upp muffinsformar så jag slängde smeten i en stor lasagneform och sedan in med allt i ugnen) föll slumpen på sirapsbröd.

Och för att vara första försöket blev de ganska bra.

Och nu har jag provsmakat på kanterna och låter resten ligga i en burk till desperata tider. Precis som förr.

Påminnelser.

Efter en olycka som involverade ett inlägg på Facebook, apelsinjuice och min kära Wystan bestämde jag mig för att det var dags att försöka styra upp situationen och rädda min stackars klistriga laptop. Därför pryder numera denna lapp skärmens högra hörn. Om den sedan kommer hjälpa är upp till bevis.