Vänner från förr.

Ibland stöter man på bekanta på de mest otippade ställen. Personer man nästan trodde hade trillat av jorden och nu ligger någonstans i omloppsbanan runt solen.

Jag blir alltid lika chockad när någon tar tag i mig och säger, "men hej, Em, är du här?" och efter tio sekunders tystnad kopplar äntligen hjärnan och jag ler tillbaka och ger ifrån mig ett patetiskt "heeej".

Efter standardfraser som "det var längesen" och "vad kul att se dig" fortsätter man med frågor. Vad gör personen här? Vad har egentligen hänt sen sist?

Denna person berättade att h*n var och besökte en vän från högstadiet. H*n bor fortfarande hemma och varken pluggar eller jobbar. Vad jag däremot märkte var att något h*n gjorde mycket var att gnälla.

Jag har inget socialt liv.
Jag sitter bara inne.
Allt är så jäkla tråkigt, alla är idioter.
Ingen förstår mitt liv.
Jag vill flytta hemifrån. När jag orkar och får.

Efter en kvart av "jag jag jag" frågade h*n vad jag gör. Jag svarade med ett enkelt "jag pluggar".

Vi sa inte mycket mer efter det. Kort därefter sa vi adjö efter att ha lovat att ses igen. Ta en fika. Kanske.

Jag får lite dåligt samvete. För h*n klagade på hur allt slutat. Men det är väl snarare början. Vi är jämngamla, och livet har nästan precis börjat.

Jag kunde och kan inte förmå mig att faktiskt säga att jag trivs med min början.

Jag har ett socialt liv. Socialare än det någonsin varit och jag känner, umgås och träffar fantastiska personligheter vart jag än vänder mig och jag känner mig otippat nog bekväm i det. Jag är inte så osocial som jag alltid trott.

Jag sitter inte inne hela dagarna. Jag går på föreläsningar, utfodrar campus, klär ut dallarn med Ida, handlar med Sofie och när vi träffas flera gånger i veckan händer det alltid något som oftast är så absurt att det inte går att återberätta ordentligt.

Det enda som är tråkigt är att räkna budget och bråka med CSN. CSN är idioter. Och ibland är handledaren en idiot. Annars är folk bra. Även om vi inte verkar riktigt friska ibland.

Jag förväntar mig inte att någon ska riktigt förstå. För det är mitt liv. Byggt på allt som är jag. Och jag skulle inte byta bort det för allt i världen.

Jag inser allt mer att det bästa jag gjort är att flytta till Växjö. Att börja läsa vad jag faktiskt vill (eller i alla fall ville). Att jag faktiskt vågade fatta beslut om min utbildning. Att fortfarande fatta beslut.

Alla forna bekanta som korsar min väg bekräftar att det var rätt.

Så jag antar att detta är ett tack. Tack till er som påminner mig gång på gång att jag gjorde rätt.

Och tack till Jenny. För utan Jenny hade Växjö inte varit en gammal vän.