Att känna stress.

Jag gillar Växjö. Inget snack om saken.

Men ibland längtar jag till Skåne. Till den där lilla byahålan där alla känner alla, men jag känner ingen. Där tystnad är det enda som hörs efter 22.

Och det är just det jag saknar. Tystand. Att kunna gå ut på kvällen och bara gå. Gå tills skylt säger åt mig att jag gått för långt, att jag är på väg ut i världen och lämnar den trygga bubblan jag alltid känt.

Att det bara är jag och meter av asfalt. Ett träd. Några hus. Mörker. Trygghet.

Att kunna gå mitt ute på 117 utan några bekymmer i världen. Musik på högsta volym och bara vara jag.

Att gå ute på Teleborgsvägen vid 22 är en önskan om en plågsam död.

Överallt hörs bilar. Syns bilar. Cyklar. Människor. Pratar skrattar låt mig va!

Lampor.

Jag gillar Växjö, men bland blir jag bara så less på att inte kunna släppa.

Vägar.