Semester

Då var man hemma igen från Gotland. Om man kan kalla det för semester kan diskuteras då jag flippade ut redan dag 3 och sedan gick det bara utför. Cyklingen var det inget fel på, och inte heller sällskapet (i alla fall till en början) men när vi provianterade i Slite insåg jag plötsligt att ”Hey, detta är en ö. Jag kan inte komma härifrån hur mycket jag än vill.” Jag har inga egentliga problem med att stänga in mig men för en som ägnar allt för mycket tid på att försöka hitta snabbaste möjliga flyktvägen under en bussresa är det ganska skrämmande att inse att det finns ingen flyktväg. Hur jag än gör så är jag fast på den fördömda ön. Tre båtturer över till fastlandet per dag räknas inte som en idealisk flyktplan i mina ögon och att försöka simma över är väl lite att ta i. Det tar ju trots allt 3 timmar över med båt; hur lång tid skulle det inte ta att simma?

Som jag tidigare nämnt gick cyklingen hyfsat bra. Vi hade tre cyklar; en tandem med kärra (aka Pain-in-the-ass, för den hade sjukt obekväma sadlar), en enkelcykel med kärra (Lovisa) och en enkelcykel utan någonting (Victoria). Jag cyklade självklart på Victoria, i alla fall största delen av tiden. Det var meningen att jag och Anna skulle ha tandemcykeln, men eftersom vi, milt sagt, inte var tillräckligt synkroniserade så fick vi byta runt lite. Sen, eftersom jag fortfarande ses som liten och klen, blev det Victoria för resten, med undantag för de få undantagen då jag antingen hade Lovisa eller cyklade på tandem med Kristian, som var en utomordentlig cykelpartner då han kommunicerade med en så allt gick mer eller mindre smidigt.

Eftersom det var en cykelsemester gjorde vi ju inte mycket mer än att cykla, slå upp tält, äta, sova och sen upp på cyklarna igen. Vi började med att ta den längsta etappen redan första dagen, det vill säga från Visby till Ljugarn. Ungefär 5 mil var det, och det kändes verkligen i benen den natten. Allt som allt lyckades jag sova tre timmar, för hur jag än låg så krampade benen. Natten tillbringades därför med en massa tänkande och YouTube i mobilen. Om ni bara visste hur mycket jag saknade Amilo den kvällen! (För den som inte vet så är Amilo namnet på min dator).

Dag två var en lite kortare etapp mellan Ljugarn och Slite. Benen var sådär härligt möra och det var väldigt obekvämt att sitta ner, men efter en stund var kroppen uppvärmd igen och det var bara att cykla på. Om jag inte har helt fel för mig så var det denna dag som jag, på enkelcykeln utan kärra, lyckades köra i diket, av den enkla anledningen att jag lullade runt i min egna lilla värld, som vanligt, och missade därför att svänga i tid. Som jag såg det hade jag två alternativ: antingen svänger jag och trillar eller så kör jag rakt fram och hamnar i diket. Gissa vad jag valde…

Efter att ha övernattat på en mindre fin camping i Slite styrde vi stegen (eller rättare sagt däcken) mot Lickershamn. Än en gång skulle vi alltså korsa Gotland på en dag (Visby och Ljugarn ligger på varsin kust så vi tog korsade hela ön redan första dagen så att säga) men eftersom det är mer avsmalnat där var det inte en lika lång sträcka. Jag har för mig att det var en 3-4 mil men jag ska inte svära på det. Denna dag var det än en gång jag som stod för dramatiken. Denna gång lyckades jag få punktering på bakdäcket och självklart slumpade det sig som så att Maria var den som cyklade framför mig och Kristian och Anna, som hade lagningspaketet i sin kärra, var säkert en halv kilometer framför oss, minst. Såklart svarade de inte på sina mobiler så när Anna till slut ringde upp var det två sura systrar som muttrande började le cyklarna mot de andra som satt och chillade i gräset. När Kristian sedan gick in i rollen som Mulle Meck visade det sig att det fattades skruvmejslar och den nya slangen verkade inte riktigt passa i däcket. Drama drama. I alla fall, en och en halv timme senare hade Kristian fått på däcket och vi begav oss igen. Vi kom inte långt förrän jag hade sackat efter och när vi sedan tog en titt på bakdäcket visade det sig att däcket låg på mot ramen och jag hade bränt upp en fin liten hög med gummi som låg på denna nämnda ram. En viss justering av däcket och sedan var vi iväg igen.

Vi kom fram till Lickershamn på kvällen och slog upp tälten och la presenningen ovanpå eftersom det skulle bli regn under natten. Vi skulle egentligen ha cyklat upp till Fårö och sedan fortsatt till Lickershamn men varken jag eller Maria var så värst pepp på det; jag var dessutom övertygad om att vi skulle slå ihjäl varandra om vi fortsatte cykla. Därför togs det gemensamma(?) beslutet att vi skulle stanna två dagar i Lickershamn istället. Yay säger jag, för campingen där var riktigt trevlig. Visserligen tillbringade vi nästan hela torsdagen i tälten då regnet stod som spön i backen, men ändå. Det var trevlig omgivning och framför allt; det var fräscht. Att jag sedan hittade eluttag inne i duschrummen gjorde allting mycket bättre och jag låste in mig där ett tag, dels för att ladda mobilen och dels för att få vara med mig själv en stund.

På kvällen gick vi sedan bort till ”jungfrun”, en jättestor rauk (Gotlands största läste jag precis på Wikipedia) som påstås ha fått sitt namn efter någon story om två unga älskare som bodde där för jidda jidda år sedan och den unga flickan var någon viktig typ medan pojken var en träl hos denna flickas far. På någon vänster så hamnade flickan uppe på rauken och pojken skulle sedan klättra upp och rädda henne (jag tror de kunde gifta sig eller något om han räddade henne eller något) men båda trillade ner i havet och dog för flickans far sköt ner dem med en pil. Något sånt var det i alla fall. Jag bryr mig ärligt talat inte. Jag var inte så värst imponerad över ”jungfrun” heller för den delen. I mina ögon är en rauk lite staplad gråsten och det står jag fast vid!

På fredagen drog vi till resans sista stopp; Visby. Visby var fint och mysigt men tack vare stämningen vid lägret är vistelsen i Visby i en dimma. Det fina och de roliga stunderna överskuggas av paniken över att känna sig fast på ön och känslan av att känna sig i vägen och allmänt hatad. Det var rena rama befrielsen att få sätta fötterna på fastlandet igen! Det första jag sa till mamma när jag stormade in i huset var ”jag har aldrig varit så glad att se dig som jag är nu” och det stämmer nog faktiskt. Äventyret på Gotland var verkligen en bergochdalbana och även om det visst var stundtals roligt känns det skönt att krypa ner i sängen efter en lång dusch och bara mysa med datorn i knät. En power nap nu kanske?