Den 12 oktober 2010 satt sju vilsna litteraturstudenter ute i korridoren i F-huset och försökte skriva en vettig epikanalys av Röda Rummet. Ingen hade läst ut den, ingen hade riktigt förstått den och ingen gillade vad de läst.
Strindberg var verkligen ingen idol och när vi ibland talade om bokbål dök ofta Röda Rummet upp på en hörna.
Strindberg och Röda Rummet fortsatte under kommande kurser att vara det ständiga skämtet. Ingenting kunde bli värre och även om Fröken Julie var ganska trevlig läsning under delkurs 4 så försvann det i skrattet och drivandet av denne man och hans verk.
Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Det är som en stor luddig tuss och någonstans togs allt ett steg längre.
En slags Strindbergfascination skulle man kunna kalla det.
Ida och jag firade 100 år sedan han dog med att baka Strindbergkaka (egentligen Pätkiskaka, men vi döpte om den), pyntade med tomtebloss och Strindan himself fick pryda min bordslampa, vilket han fortfarande gör. Vi gick på öppen föreläsning och lyssnade på hans skumma beteende tillsammans med 12 lärare som sedan bjöd med oss till Bishop's Arms på eftersnack. Vi följer serier om Strindberg på SVT och allt som oftast citerar vi. Vänner tipsar om utställningar och vi överväger att gå och se en föreställning om Strindberg och mat. Besöka Blå Tornet och Strindbergmuseet står även högt på listan.
Sedan början av januari har Strindberg även varit min profilbild på Facebook. Tillsammans har vi spelat Oxie och drivit folk till vansinne, även om jag ändå tror att de flesta, liksom jag, skrattar åt det.
Vi har blivit något, Strindberg och jag. Därför är det smärtsamt när jag nu känner att jag måste låta honom gå.
I alla fall som profilbild.
En knäpp idé, men jag tror ni kommer att gilla den: Strindberg-outfit på dallarn. Ni kan tacka mig vid ett senare tillfälle ;o)
SvaraRadera