Att gräva i minnen.

En av de sista presenterna jag öppnade under julafton 2011 var från mamma. Det innehöll en stor medaljong. När jag öppnade fann jag att ena sidan var alldeles svart och på motsatta sida tittade Puttis på mig med sneda ögon. Det tog en liten stund innan jag insåg att det svarta faktiskt var päls. Päls från nacken fick jag sedan reda på.

Fotot var inte det bästa då det kom från julgransfotona från föregående år. Men det var i alla fall ett foto.

Idag, lite mer än tre månader sen jul och fyra sedan jag vaknade av ett telefonsamtal 8.27, tog jag äntligen tag i mig själv och tittade genom bilderna på datorn och valde ut ett nytt foto.

Det slutar aldrig göra ont. Man lär sig bara leva med smärtan.